Ni vet hur vissa saker triggar minnen, kanske är det en sång eller ett konstverk. En doft eller en subtil känsla? Ni vet också hur sådant kan göra dig både glad, lycklig och ibland sorgsen?
I veckan var jag med om det där omvälvande där mina känslor mer eller mindre kantrade av minnet av min Pappa. Det var så här att jag började titta på serien Downton Abbey, en serie som legat på listan över serier att se men det hade liksom aldrig varit rätt tid. Nåväl, sagt och gjort….. jag tog mig an denna angenäma serie och blev smått förälskad i den, är nämligen svag för dramer i Engelsk miljö och gärna med en historisk bakgrund, äkta eller påhittad. Då, mitt i det fjärde avsnittet i den tredje säsongen (har egentligen inget med sken att göra) så började jag okontrollerat att gråta. Och jag kunde inte för mitt liv förstå varför först, men när jag började lugna ner mig slog det mig att min Pappa Lasse skulle ha älskat den serien så mycket. Jag är ju min fars son, på så många sätt, inte bara till utseende utan även själsligen börjar bli så lik Pappa. Och det är något jag är oerhört glad för, eftersom min Pappa var en av mina viktigaste mentorer. Inte bara för att han var min Pappa, utan för att han var en stor humanist och så otroligt socialt begåvad.
Så Pappa Lasse, jag tänker, saknar och älskar dig oerhört mycket.
